Flyktingkatastrofen
Jag ser alla dessa inlägg, artiklar och bilder på/om flyktingar som just nu flyr sina hem. En del upplyftande, som de jublande tyskarna som tog emot nyanlända, folk som startar insamlingar och folk som ställer upp som volontärer. Jag ser alla som försöker hjälpa till, gör själv det jag rimligen kan, och det fyller en med hopp. En tro att faktiskt saker och ting kan bli ättre.
Sedan läser man om statistik, varför folk faktiskt flyr och alla de där andra personerna som inte tycks ha hittat sin medmänsklighet trots den oerhörda katastrof de har framför sig. Och då känns allt så oövervinnerligt svårt igen. Då inser man hur många som dör, hur många som troligtvis kommer att dö och hur fruktansvärt nonchalanta många är inför det. Ens tillit till mänskligheten krymper och försvinner.
Men någonstans måste man väl hålla kvar vid den där positiva, hoppfulla känslan. Inse hur många det ändå är som vill hjälpa, även om jag knappast tror att de som just nu flyr över havet för attt sedan fastna i ett flyktingläger känner av det alltförmycket. Men någonstans måste man börja. För som man säger, ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tillslut måste väl även denna katastrof lösa sig. Jag bara hoppas innerligt att så få som möjligt ska komma till skada innan dess.
