mittandrajag.blo.gg

Försöker få rätsida på en värld av kaos och delar med mig av några fotnoter längs vägen.

Helg och sånt

Publicerad 2015-08-31 11:07:28 i Allmänt,

Vi har haft långhelg, från torsdag till idag med gott om tid att göra klart den uppgift vi redovisar idag. Så hur kommer det sig att jag sitter här på morgonen och panikartat pluggar in det sista eftersom jag på inget sätt var klar? Planeringen är på topp som vanligt. 

Helgen har varit ovanligt skön, var hemma en sväng vilket var supermysigt, åkte sedan tillbaka till min lägenhet lördag fm och hade några vänner som kom över på eftermiddagen. Vi gick ut tillsammans och de sov över till igår. Spenderade hela förmiddagen med att vandra runt i centrum, äta buffe, köpa kaffe och sitta i solen. Min kompis fick även ett infall att slänga av sig tröjan och hoppa i vattnet mitt i centrum, kan ju framföra att det inte är en badplats. Tog också av mig skorna, kavlade upp byxorna och vadade runt men det var lite kallt för min smak plus att jag hade långa jeans så jag måste erkänna att jag fegade ut på att doppa mig. Nu ska jag bara ta mig till lektionen i tid och förhoppningsvis kommer jag ihåg någonting av de sidor jag nyss streckläste. 

Att falla fritt

Publicerad 2015-08-29 13:49:27 i Allmänt,

I sommras hoppade jag fallskärmshopp för första gången i mitt liv. Ända sedan jag landade har jag velat hoppa på nytt. Det var bara en sådan otrolig känsla. Jag blev helt enkelt förälskad direkt. Jag var så nervös innan och jag kände liknande som jag gör under en ångestattack. Men där en ångestattack bara fortsätter fick jag här ett snabbt utlopp för känslorna som ersattes av extas när vi väl kastade oss ut från planet. Trots  ångesten måste jag ändå tillägga att jag var väldigt lugn, nervös som tusan och med magen i uppror men ingen panik utan fokuserad och väldigt förväntansfull. 

Min mamma såg hur mycket jag älskade det och tänkte därför kolla upp vad det fanns för kurser för att lära sig att hoppa på egen hand (hoppade självklart tandem), och upptäckte då ett problem: man får inte ta lektioner om man går på någon typ av antidepressiva. 

Jag förstår den inställningen, men det suger för det är något jag verkligen vill göra. Så mycket att jag ska prata med min läkare om att avsluta behandlingen. Inte nu direkt, har ändå inte tid att gå kurs när skolan är igång plus det börjar bli lite fel säsong. Men nästa sommar. Jag vet inte om det är en bra ide, jag hoppas att det går. Jag vill bara så himla gärna få känna det där ruset igen när du faller från 3000 meters höjd och liksom svävar i luften. Och jag vill kunna klara av det själv. 

Social fobi är inte Social inkompetens

Publicerad 2015-08-28 09:39:47 i Allmänt,

Här skriver jag mina egna tankar och reflektioner på mina möten med andra människor, men det jag tänker och känner inuti är aldrig det som visas utanpå. De flesta personer jag träffat på mina resor, människor i klassen och mina vänner skulle inte beskriva mig som blyg direkt. Kanske lite tillbakadragen enligt vissa, men många beskriver mig som en väldigt framåt person som har lätt att prata med nya människor, lätt att klara av lite besvärliga situationer, lätt att vara trevlg och social. Dessa kan då inte alls förstå när jag säger att jag har social fobi. 

En nära vän jag rest en hel del med blev helt paff när jag sa det, sa att hon aldrig märkt av det överhuvudtaget. Att jag ju alltid haft så enkelt att umgås med nya personer vi mött längs vägen. I många av desssa fall har det dessutom varit ovanligt lätt, särskillt när jag har träffat en person i taget. Har vi mött upp med en grupp har jag lett och pratat på utåt, överdrivet för att verka trevlig och intressant medan jag har haft fullständig panik på insidan. Även när vi har träffat en enskilld har de där vanliga tankarna om att jag är tråkig, störande, fel, konstig dykt upp såsmåningom. Men det är inget jag visar utåt. Jag fortsätter le, jag fortsätter prata och jag håller upp en fasad med ett krampaktigt grepp livrädd att min oro ska skina igenom. Livrädd för att visa hela den jag är. 

Men det funkar tydligen. Och egentligen älskar jag det. Jag älskar att träffa nya människor, jag älskar att umgås med personer från över hela jorden, alla med sina egna berättelser och synpunkter. Jag älskar det så mycket att jag vägrar ge vika för den delen av mig själv som vill gömma sig under en sten och aldrig möta en annan människa igen. Jag älskar det så mycket att jag blir ännu mera nervös för att göra fel, men ignorerar det allt vad jag har. Och ibland tystnar rösten, försvinner för stunden. Ibland när vi dyker ned i havet, hoppar från en klippa, spelar kortspel på vägen upp på Kilimanjaro, sitter på stranden och pratar om livet, då tystnar rösten och jag är mig själv just som jag är. För en stund är allt bra. Sedan kommer tankarna tillbaka, alltid tillbaka, men ibland känns det som jag lever för dem stunderna. Och jag tror och hoppas att de blir tätare. 

Jag har inga problem att arbeta i grupp, tvärtom gör min noja att jag sammarbetar bra med de flesta. Och om någon stör mig, går för långt har jag inga problem med att säga ifrån. Jag är faktiskt rätt bra på att stå för min åsikt och säga ifrån (plus jag har ett visst temperament) men jag får oftast rätt så ordentlig ångest efter. Det är bara det att jag som vanligt är rädd att göra fel, blir nervös vilket i slutändan får mig att arbeta ännu hårdare. Finns ingen som kan säga att jag någonsin smitit undan från min del av arbetet. 

Jag är i slutändan en social person som har väldigt lätt att komma överens med människor, även om jag också verkligen trivs med att bara vara själv. Jag lägger mig sällan i en diskussion och ibland kan jag fräsa ifrån lite för ofta. Det är den jag är utåt, det är den jag egentligen är. Den jag inte är är en person som umgås utan problem, en självsäker person som tar plats i en grupp, som alltid vet vad jag ska säga och som tror på sig själv. Det är en fasad, det är inte den jag är. Det är den jag spelar för att inte verka udda. För inuti är ångesten aldrig långt borta och de nedbrytande tankarna är ständigt i bakgrunden, ibland dolda för stunden men strax tillbaka, och jag har en tro som aldrig verkar släppa att jag inte duger. Men det är inte det som ses utåt, och det är inte den delen jag tänker låta styra. Jag tänker fortsätta umgås med folk, fortsätta spela okej och en dag kanske till och med bli okej. 


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela