Den där hästen
Jag älskar min stora fyrbenta vän, det gör jag verkligen. Det är lite det jag försöker påminna mig om nu när jag sväljer värktablett efter värktablett och inte kunnat sova på hela natten. Ni ser min axel... är det något fel med. Jag trodde först att jag hade haft tur och att det hade gått bra men inser nu att det blir ett läkarbesök ändå. Jag var nämligen ute och promenerade med min häst igår, och det blåste som i norden. Låt mig måla upp scenariot: jag går längs en smal grusväg, det blåser så att träden lutar åt sidan och man hör oroveckande knakanden och i min hand i ett litet rep har jag en häst på ca 600 kg som tycker ljuden är VÄLDIGT oroveckande och dansar i sidleds bredvid mig halvvägs ned i diket. Plötsligt far ett rådjur, som stått och gömt sig bakom några träd, upp i skogen. Min häst snor runt mot rörelsen och sätter ena hoven över mina tår medan han rycker min arm hårt åt sidan i en inte alltför bra vinkel. Han fortsätter sedan att sno runt helt och kastar sig i riktning hemåt och jag håller kvar i repet trots smärtan som strålar genom axeln och rycker till för att få honom att stanna. Det tar kanske max två sekunder, för snabbt för att man ska hinna reagera medvetet, som så ofta är fallet när något går snett med hästar. Men jäkligt ont gör det.
Haltar hem på en väldigt öm fot och byter till att hålla hästen i "fel" hand. Lite senare känns inte axeln av så mycket längre så trodde att den klarat sig ändå, tårna var ett större problem (bye, bye tånaglar). Det är inte förrän sent på kvällen jag börjar känna en molande värk i axeln som övergår till konstant smärta och gör det omöjligt att vila mot den armen eller att sova ens på andra sidan. Inte har det blivit bättre idag heller. Så det blir väl ett besök hos läkaren igen (går redan på rehab för min andra axel- också hästolycka från en avramling). Men som sagt jag älskar den där idioten.
