mittandrajag.blo.gg

Just nu är något fel, mer än vanligt. Jag har börjat fasa för föreläsningarna då jag oftast får en långdragen ångestattack som vara större delen av tiden. Jag får ångest delvis när jag känner att jag inte hänger med vilket är hela tiden för jag kan inte koncentrera mig i mer än fem minuter numera. Men även när jag hinner med och det går bra så kommer det ändå. Det börjar med en obehaglig känsla i magtrakten som sedan leder till andningsbesvär och rusande hjärtslag. Jag kan leva och kontrollera den senare biten, men den där obehagskänslan växer till ett stort hål  som känns som det slukar mig inifrån, hela kroppen brinner och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det gör ont men jag vet inte vart och varför. Allt känns fel och jag står inte ut. Jag känner mig instängd och frustrerad och rädd och arg. Mer än något annat vill jag rusa iväg men jag sitter på en föreläsning, fast, och det bara eskalerar. Jag har länge använt naglarna och nypt mig själv som ett sätt att lindra smärtan inuti, men numera gräver jag sår i mina armar. Sår som enkelt syns. Numera har de sällskap av skärsår. Det är inte första gången, men det är första gången jag faktiskt blir rädd för mig själv och vad jag ska ta mig till. För jag känner att jag inte orkar, jag orkar inte hålla en fasad, jag orkar inte kämpa. Allt fler runt mig har märkt att det är något fel. En tjej i klassen bad mig ringa henne om jag kände att jag behövde sällskap, dag som natt, efter att jag berättat om mitt nuvarande psykiska tillstånd som ett svar på en fråga hon ställde om märkerna på mina armar. Och på ett sätt känns det bättre, men på ett annat sätt hatar jag när folk vet. Det känns alltid som att de då ser mig som något jag inte vill vara. Som ömtålig och i behov av andra, när jag vill vara den som klarar sig själv. Vilket väl egentligen är ett stort jäkla skämt.