I mitt huvud
Jag hade min första ångestattack.. jag vet inte riktigt när faktiskt. Det var ett frekvent problem genom hela gymnasiet, men jag kommer även ihåg några från högstadiet. Jag har ett klart minne av hur jag fick ursäkta mig och gå till toaletten i sjuan eftersom jag hade en sådan växande ångestkänsla och ett enormt tryck för bröstet som gjorde det svårt att andas. Jag var stressad, rädd, ängslig men egentligen var inget fel. Allt var som det brukade vara, allt utom jag.
Jag har dessutom så långt som jag kan komma ihåg haft sociala problem. Det känns alltid som att jag säger fel saker, gör fel saker, reagerar på fel sätt. Jag har så svårt med vardagskommunikation då det alltid känns som jag gör fel och måste skynda mig därifrån innan någon märker hur FEL jag är. Som om jag aldrig räcker till. Med det sagt så är jag inte socialt handikappad, även om jag ofta känner mig så. Jag är ofta social och utåt, umgås med rätt många och anstränger mig för att träffa mina kompisar ofta. Jag får lätt kontakt med människor ytligt, men är väldigt dålig på att öppna mig på riktigt. Jag gillar att umgås med folk, samtidigt så gillar jag också att spendera tid själv. Men det är starkt förknippat med ångest att umgås med folk, fast jag egentligen trivs bland folk. Mina närmsta vänner är det bättre med, de jag kan visa mig rätt öppet för, men även där har jag ibland svårt då mitt huvud försöker övertala mig om att jag är för tråkig, att de kommer tröttna på mig, att det inte finns någon anledning för dem att vara med mig. Med nya är det ännu värre. Då känns det som att hela jag är fel och alltid säger fel saker. Men är jag ensam är jag lika stressad över det. Trots att jag ofta trivs på egen hand och gillar att få lite space har jag en konstant känsla av att vara en loser som inte gör något med sin tid utan bara slösar bort den. Och jag blir så stressad av det att jag inte kan läsa, inte kan se på serier, inte kan göra något annat än att vanka runt medan ångesten stegrar i bröstet och till slut lämnar mig utmattad och tom.
Ibland går det jättebra att umgås med folk, när jag är med dem. Men så fort de gått känner jag mig tom och osäker. Sa jag inte något dumt? Blev det inte lite konstigt? Gjorde jag något fel och den ständiga tycker hen att jag är tråkig? Sa jag överhuvudtaget något intressant? Alt. om vi diskuterat något; blev jag för hetsig?
Mitt liv är egentligen rätt bra just nu, jag har gått en termin på läkarlinjen som jag alltid velat komma in på. Där har jag inga problem i själva pluggandet. Det ger mig fortfarande ångest, men det är inget jag tänker låta hindra mig. Men runt omkring, det är flera nya människor än jag är i närheten av bekväm med, för många timmar när man måste hålla en samlad fasad. Och även om jag har allt jag vill ha, rätt linje, bra boende och ett bra kompisgäng känner jag mig sämre än på länge. Alla tror att man ska vara glad, man kom in på den utbildningen man ville och det går bra i skolan, men som många sagt tidigare, man mår bara ännu sämre av att man borde må bra utan att kunna göra det. Jag mår inte bra, för det mesta mår jag uruselt. Jag försöker vara positiv, se saker från den ljusa sidan och hålla mig till positiva tankar. Men de destruktiva tränger sig in och ångesten finns där likväl.
Jag har börjat gå till psykolog och tar antidepressiva. Jag har sett så många gå ut med hur dem känner men jag håller mig till en anonym blogg. Jag känner att jag inte vill att folk ska se på mig med medlidande, försöka anpassa sig eller börja ifrågasätta om jag kan klara utbildningen. Jag är feg helt enkelt.
