Blicken framåt
Det löser sig är mitt motto. Bara fortsätt med det du har framför dig och resten löser sig.
Det är det som jag upprepar gång på gång när jag återigen börjat plugga lite sent inför nästkommande tenta.
Det är det jag tänker när jag inser att det inte finns tillräckligt många dagar i veckan för att rymma mitt hårt pressade schema.
Det är det jag säger högt med en axelryckning när alla planer förstörs och man får börja om från början.
Det är det jag rabblar som en mantra när ångesten tränger på och det känns som att inget någonsin kommer att bli bra igen.
Oftast tror jag inte helt på det själv, men det är min livlina, mitt fokus för att fortsätta och inte drabbas av panik. Jag säger inte att det är bra eller hållbart, men det har hållit mig flytande såhär långt.
Ibland fungerar det dock inte. Ångesten tränger sig på för starkt, minnena jag egentligen vill slippa gör sig påminda och jag undrar hur någonting någonsin kommer att lösa sig. När jag trots allt vet att vissa saker aldrig kommer att lösa sig. Men när ångesten har kulminerat och jag är kvar helt utmattad, då är det ändå det jag upprepar gång på gång för att orka fortsätta framåt.
