mittandrajag.blo.gg

Försöker få rätsida på en värld av kaos och delar med mig av några fotnoter längs vägen.

You could try to smile a little

Publicerad 2015-08-10 22:46:11 i Allmänt,

Idag var en sådandär dag när allt bara går rätt åt helvete som man ibland har när man reser. Eller ja, idag och igårkväll. 

Igår skulle jag till ett museum för ett koncentrationsläger strax utanför Berlin. Jag mötte två amerikanskor på vägen dit, som var jättetrevliga och allt var bra. Sen blev vi försenade. Först lite när vi dröjde oss kvar för länge, sedan mycket då tunnelbanan vi skulle ta tillbaka slutat gå och vi fick ta ett gäng olika bussar istället. Kom inte tillbaka till hostlet förrän tio och missade därmed mitt tåg som gick kvart över.. Åker in till stationen för att fixa en ny plats på det senare nattåget. Visar sig att det är helt fullt. Ber att få boka för dagen efter men hon vill stänga och säger bara åt mig att återkomma dagen efter. 

Åker tillbaka till hotellet för att sova. Har väldigt svårt att somna för att jag har svårt att slappna av. Somnar tillslut men väcks strax av ett gäng killar som sover i samma rum som gör en högljudd entre tillbaka från klubbarrna. Kan inte somna om utan ligger bara och väntar ut tiden. Packar ihop och åker till staionen.

Hon i kassan meddelar att alla tåg för dagen är fulla. Ser mitt uppgivna ansikte och gör ett försök till då hon tillslut pusslar ihop en resrutt med ett gäng byten. Sätter mig på tåget helt slut. Ett tag känner jag mig lättad. Men sen, kan inte sova. Det är kvavt och det känns som om jag har nerverna utanpå. Som allt vibrerar och skaver och minsta ljud får mig att studsa till. Jag har svårt att andas, det känns som om det tryker i bröstkorgen och i halsen. Jag brukar inte bli stressad/ få ångest för att något går fel i mina planer. Jag brukar ta det med en axelryckning och bara tänka att det löser sig. Men idag känns allt för mycket. Jag vet inte riktigt vart jag ska, jag känner mig lite less på att vandra i städer men har samtidigt inte ro att ligga på någon strand. Allt känns bara fler och det har byggt upp sedan dagen innan, redan innan allt gick åt skogen. Och nu bryter det ut. 
 Jag står inte ut med att sitta ned utan reser mig upp och går och ställer mig mellan två vagnar. Behöver luft. Mår illa. Känner mig skräckslagen men vet inte för vad. Känner mig helt fylld av ångest men vet inte varför. För mina tankar är inte skrämda. Inte ångestfyllda. Jag tänker bara att det är varmt och att jag vill sova. men jag borde inte vara rädd. I just detta läge försöker jag tänka positivt, på att jag ändå snart kommer vara i Paris som jag varit i förut och därför kan strosa runt lite planlöst i. Där jag kan ta det lungt. Men bröstkorgen känns fortfarande lika trång och kroppen darrar likaså. Det är som en enorm obehagskänsla som strålar ut från magtrakten och jag känner mig helt dimmig i huvudet och hjärtat slår i rasande takt. 

När jag står så och kippar ganska märkbart efter luft hör jag någon bakom mig säga "Can I see your ticket please?"
Vänder mig om för och ser en biljettkontrollant. Förklarar att jag inte har den på mig, den ligger vid min plats. Hon säger åt mig att gå och hämta den. Går till plats helt darrig i hela kroppen, tar min biljett och går tillbaka för att visa den. Medan hon kontrollerar den lutar jag mig mot väggen och koncentrerar mig på att andas långsamt in, långsamt ut försöka andas med magen. Försöka fylla mina osammarbetvilliga lungor med luft. 
Hon ger tillbka biljetten och muttrar något på tyska. Jag frågar vad hon sa och hon svarar med ett ironiskt leende: 

"You could try to smile a little, would make my job a lot more pleasant"

Sedan vänder hon på klacken och går. Står kvar vid väggen med biljetten i hand och ett huvud i kaos. Just då känner jag mest för att gråta. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela