Skolstart
Sommar tickar snabbt iväg och alldeles strax är det dags för skolan igen. Andra terminen på universitetet. Jag ser fram emot det, det gör jag men förra terminen var en av mina största svackor någonsin. Jag vill verkligen klara mig bättre denna gång men vet inte hur.
Jag ser fram emot att träffa allt folk igen, men även där är det blandade känslor. För jag känner så ofta en så enorm ångest av att vara med dessa människor jag egentligen gillar. Är så rädd att säga fel, att verka konstig, att vara tråkig. Så rädd att det blir fel. Jag säger fel, jag verkar konstig och det märks mer och mer ju mer jag umgås med en person specifikt. Och då blir det ännu värre, jag låser mig och jag mår konstant dåligt. Så rädd för att inte räcka till att jag inte kan slappna av och bara vara. Sådan okontrollerbar ångest som spiller över varje gång vi umgås i en grupp och gör att jag inte kan hänga med i diskussionerna. Och så blir allt fel. Ibland undrar jag varför de inte tröttnat på mig än, varför de ens vill vara med mig. Och sedan tänker jag att jag aldrig skulle tänkt så om någon annan, men kan inte stoppa den tanken när det kommer till mig själv.
Sedan finns det en person jag inte vet vad jag ska tänka om. Vi var vänner, eller ja vi umgicks till första tentafesten. Då hade vi hemmafest hos honom innan vi skulle vidare ut. Jag gjorde något jag inte gjort sedan jag var femton och knappt vet hur det hände, jag drack mig helt redlös. Det var något med all den stress och ångest jag haft i veckor innan tentan som fick sitt utlopp när man äntligen slappnade av. Slutade iallafall på toan med två andra. Jag ville hem, men kunde inte ta mig dit själv. Han vi va hos sa att jag kunde sova där, jag sa att jag hellre drog hem. Sedan hjälpte någon mig till en säng och jag somnade där ändå. Vaknade flera timmar senare och fick omedelbar panik. Han hade också lagt sig i samma säng, och det är jag ok med det va ju trots allt hans, men när jag vaknade hade han lagt sig och skedat mig med en arm runt min midja, huvudet vilande mot min nacke och sitt skrev tryckt mot min rumpa. Han hand strök längs med min mage. Som tidigare sagt jag lider av PTSD och har blivit våldtagen. Det här var så långt ifrån vad jag klarade av. Kastade mig ut ur sängen och sprang till toan och spydde. Försökte orientera mig i vad som hänt. Gick tillbaka, någon sov i soffan och det fanns inga andra liggplatser. Det var mitt i natten och jag kunde inte åka hem. Och framförallt ville jag inte skapa en scen. Alltid så rädd att skapa en scen. La mig i sängen igen, långt ifrån honom med en kudde emellan. Kunde inte sova, låg bara och väntade på morgonen. Kände ingenting, var helt bortdomnad. Det blev ljust och jag skyndade mig hem. Skällde ut mig själv hela vägen hem. Hur kunde jag hamna i en situation när jag inte kunde hålla koll på mig själv? Jag som aldrig släpper på kontrollen så? Hur kunde jag vara så korkad? Jag kom hem, la mig och sov och gick inte upp mer den dagen. Mådde sämre än sämst med konstant ångest och gråtattacker.
Sedan dess har jag inte kunnat tåla honom. Är han i närheten mår jag illa och darrar och blir ängslig. Jag reagerar på honom som på han som våldtog mig. Och det är orättvist. Han tvingade sig inte på mig, han höll inte fast mig. Men han inkräktade. Iallafall känns det så. Och jag kan inte vara rationell här, min kropp reagerar som den gör även om jag försöker påminna mig själv om att han är en vän, som ändå inte gjorde något direkt fel.
Nu när sommaren lider mot sitt slut så kommer alla dessa minnen och tankar upp. Och jag är nervös. Så nervös. För hur denna termin ska bli, och om jag kommer lyckas hålla mig flytande hela vägen.
