Packning och ångest
Idag packade jag in alla saker i bilen och körde tillbaka till lägenheten där jag är inneboende inför skolstarten. Har bott hemma hos föräldrarna över sommaren och känner mig inte på något sätt redo för att åka tillbaka. Ligger nu i sängen och har packat upp all mat in i kyl/frys men mina kläder ligger orörda i väskan. Måste packa in allt i garderoben och förbereda för imorgon men motivationen finns inte där.
Nervositet, förväntan och ängslighet tävlar om uppmärksamheten och jag hann knappt börja packa upp innan ångesten kom och trängde sig på. Försöker verkligen se positivt på det här, och jag ser fram emot att träffa alla imorgon men jag är så himla nervös och känner mest att jag orkar inte. Försöker ignorera dem tankarna och tänka på allt kul vi hade förra terminen istället för allt som gick fel. Försöker trycka fram den där förväntan in i strålkastarljuset. Men jag är rädd. För vad vet jag inte, men jag är det likväl. Jag litar inte riktigt på mig själv och min förmåga att hålla humöret uppe. Jag är inte orolig för själva pluggandet, jag vet att jag fixar den biten. Och jag vet att jag har folk att vara med och att vi troligtvis kommer få in en hel del riktigt roliga grejer i höst. På många sätt ser jag fram emot det och räknar med en rolig höst. Alla yttre faktorer stämmer. Det är bara de inre som inte gör det. Jag litar inte på att jag kan hålla mitt humör uppe när nätterna blir längre och dagarna kortare, jag litar inte på min förmåga att umgås med folk och jag är livrädd att det här ska bli då alla tröttnar på mig som jag någonstans är övertygad om att folk kommer att göra.
