Jag vs. buss
Nästan tre år efter överfallet har jag fortfarande problem med PTSD och en del triggers som stör mig här och där i vardagen. För det mesta är det under kontroll men tyvärr inte alltid.
Igår satt jag på bussen påväg in mot stan. Det var rätt sent och jag skulle möta upp med några vänner. Efersom det var fredag var det många på bussen, och en hel del var i olika stadier av förfestande. Jag hade satt mig längst bak som var tomt när jag klev på. Ett killgäng tog snart de lediga platserna bredvid mig och de var flera personer än säten så det blev trångt med mig längst in. Där var jag genast obekväm. Den kvällen jag blev överfallen började med en man som satte sig på stolen bredvid mig, luktade sprit och inte kunde låta mig vara ifred. Jag jobbade länge på att ens klara av att åka buss själv, men det här är en situation jag aldrig fullt lärt mig hantera. Jag kunde känna hur magen knöt sig. Jag var instängd längst in och killen närmast trycktes mot mig av trängseln, utan utrymme för mig att dra mig undan. Ljudnivån höjdes och jag började må illa. Luftstrupen drog ihop sig och jag kämpade mot paniken. Man säger att man inte kan drabbas av panik om man inte tillåter det, ibland är jag tveksam. Men jag höll mig precis under gränsen för panik och lyckades hålla den någorlunda under kontroll. Men jag kunde inte hålla ångesten under kontroll eller gallan som steg i halsen. Jag började kippa efter luft och i mitt huvud hoppade jag tillbaka till den dan, med någon som höll mig fast, tryckte ned mig och tog på mig mot min vilja.
¨Är du okej?¨
Jag tittar upp på killen bredvid mig som kollar på mig med förbluffat uttryck. Jag inser att jag hyperventilerar. Nickar snabbt. Han ser tveksam ut, uttrycket är bekymrat men han ser iallafall inte ut som om han tror att jag är galen. Alltid något.
Jag försöker fokusera på det. Han har hittills bara varit trevlig, han gör dig inget, han har aldrig gjort dig något, du har ingen anledning att vara rädd för honom. Säger det om och om igen men inte blir jag lugnare för det. Mina tankegångar och hur min kropp reagerar stämmer tyvärr inte alltid överens. Jag lyckas inte övertala mig själv om att inget är fel. Kollar ut genom fönstret. Inte ens halvvägs. Vi har åtminstone 15 minuter kvar. Jag kippar efter luft och magen protesterar. Jag klarar inte det här, folk kollar på mig. Jag klarar inte det här. Trycker på stopp, ursäktar mig och skyndar mig ut. Fram till diket och kräks. Hör bussen åka iväg. Varför, varför, varför? Varför är jag så jäkla vek? Varför kan jag inte klara en j*kla bussresa efter tre j*kla år? Hur patetisk får man bli? Telefonen plingar till, ett sms från en av mina vänner: "Är du här snart?"
Suckar och kollar på tidtabellen. Tjugo minuter till nästa buss. Smsar tillbaka: "Missade bussen, där om 40 min."
Sätter mig ned och sluter mina ögon. Jag kommer bli sen.
