Ändå kändes det värdelöst. Och det är inte så att jag tänkte negativt, kan inte säga att jag tänkte på något speciellt. Jag tänkte på föreläsningen, jag lyssnade på mina vänner, jag fokuserade på det jag gjorde. Men jag gjorde allt med en jätteklump i halsen som växte sig allt större och gjorde det svårare och svårare att andas. Jag gjorde det med en obehaglig känsla i magen som gjorde att jag knappt kunde sitta still så obehaglig var det. Jag gjorde det med en oförklarlig känsla av att vara jagad. Konstant stressad och ängslig. Och jag blir så oändligt trött på migsjälv.