Fegis
Ibland vill jag berätta för mina vänner om denna blogg då det känns som jag beskriver saker bättre här än jag gör inför dem. Sen kommer jag på att enda anledningen till det är just att de inte läser det här. Att ingen som läser det här vet vem jag är. För då kan jag skriva vad jag känner, men om jag visste med mig att de läste, att de visste vem jag är då skulle jag inte kunna skriva lika fritt. Jag skulle inte kunna diskutera min relation till mina vänner och jag skulle troligtvis inte våga se dem i ögonen om de visste. För jag vill på många sätt inte att de ska förstå hur dåligt jag oftast mår. Vill inte ha deras medlidande, vill inte att de ska börja ta hänsyn eller ifrågastta vad jag klarar av. För i slutändan är jag inte gjord av glas, jag kan ta det mesta. Jag är bara rädd att de inte skulle se det på det sättet.
