mittandrajag.blo.gg

Att ha folk runt dig hela tiden och ändå känna sig så otroligt ensam är nog en av de svåraste känslorna att hantera. Speciellt när allt känns så fel. Det svåraste är att jag inte känner mig bekväm nog med någon av dem i klassen. Om de inte utryckligen frågar mig om jag vill göra något så vågar jag inte fråga dem för att det känns som jag stör dem. Som om jag inkräktar när de inte vill ha mig där. Som att om de säger ja så är det bara för att vara snälla inte för att de vill. Jag vet att det är löjligt men det är tankarna som går hela tiden och jag tycks inte kunna ta mig förbi dem. Bara fråga, vad skulle kunna hända? Dem skulle kunna säga nej. Dem skulle kunna säga ja och sen får jag den där känslan hela kvällen av att jag måste vara rolig, måste säga något smart, måste göra något så att de inte tycker jag är tråkig, så att de inte ångrar sig. Samtidigt som jag hela tiden nojar över att de redan har ångrat sig, att de redan har tröttnat.

Det är enklare när man reser, eller när jag arbetade som volontär. Alla bor på samma ställe, alla ses hela tiden. Du behöver inte fråga om ni ska göra något, det bara blir så ändå. Då kan jag slappna av och vara mig själv mer. Även o det har sina egna problem.

Men här om jag vill umgås med någon och ingen har samma tanke och frågar först måste jag ta initiativ. Och då känner jag mig så utsatt och så ansvarig för att det inte ska bli fel. Så jag gör det helt enkelt inte. Jag tror de flesta jag umgås med i klassen tycker jag verkar helt ointresserad men jag är bara.. skrämd. Jag vågar inte ta det dör initiativet, det är förknippat med alldeles för mycket ångest.

Jag har heller aldrig varit bra på att anförtro mig till en grupp. Och eftersom vi bara umgås med grupp anförtror jag mig inte till någon, och det finns därför ingen att prata med när dagarna blir som värst. Och då sitter man där i en grupp på sju pers, alla pratar glatt på om sommaren medan du känner det som om du drunknar och samtidigt är helt onsynlig. Som om du är helt ensam.

Har en vän i denna stad jag står nära (flera hemma men det är problemet med att flytta) och jag chattade med henne idag och var så nära att be henne komma över för jag mår inte bra och vill inte vara själv ikväll. Men jag bestämde mig för att skippa det då jag känner att jag redan sagt till henne att jag mår dåligt för många gånger nyligen. Är super rädd att hon ska tro att jag överdriver även om jag innerst inne vet att hon inte är en sådan person. Så det blir jag, TV:n och datorn ikväll. Kanske en kopp te.

På den positiva sidan vaktar jag min roomies katt (hon är borta ett par dagar) så jag är nu på god väg att bli en crazy cat lady.