mittandrajag.blo.gg

Försöker få rätsida på en värld av kaos och delar med mig av några fotnoter längs vägen.

Det där med partners

Publicerad 2015-08-13 20:41:13 i Allmänt,

Jag vet inte hur folk i vanliga fall gör när de dejtar/ träffar någon ny men jag jobbar iallafall alltid på flyktvägar. Olika sätt att enkelt ta sig ut det hela om något skulle gå fel och jag antar alltid att något ska gå fel. Jag är inte alltför optimistisk när det gäller partnerskap. Ibland (oftast, alltid) tror jag att jag aldrig kommer att träffa någon. Mitt intresse brukar aldrig gå längre än milt nyfiken och snabbt svalna. Falla pladask är  inget för mig. Och faller jag inte pladask vågar jag heller inte riktigt försöka för jag blir rädd att jag ska bli fast med någon jag inte vill ha. För har man väl slagit in på ett spår kan det vara lite svårare att bryta. Och sen känner jag mig kvävd. Redan innan det har blivit något, redan innan det ens har kommit till dejtande känner jag mig kvävd. Som om det förväntas något av mig som jag inte kan ge. För jag är rädd. Jag är rädd för att lita på folk, jag är rädd för att fästa mig, jag är rädd för att bli fast med någon jag inte älskar helt ut. 

Och jag är livrädd för att ligga med någon. Med en tjej handlar det om ren prestationsångest och rädsla att göra bort sig/ göra fel. (här kan det vara värt att nämna att jag är bisexuell). Men jag kan inte ens tänka mig att ligga med en kille. Jag kan bli attraherad av killar men jag står inte ut med ens beröring från en kille. Om det är någon jag känner väl och litar på så är det lite annorlunda, men även där vill jag inte ha alldeles för mycket kroppskontakt. Och det är inte så att jag medvetet drar mig undan eller tror att de skulle göra mig något, det är bara så min kropp reagerar mot min vilja. Jag blir illamående, får hjärtklappning, blir stressad och livrädd och får ofta flashbacks. Då kan jag sällan hålla tillbaka paniken. Jag får problem även vid vänskaplig kontakt, som tillexempel om en av mina killkompisar lägger en arm runt mig. Jag har försökt, när jag träffat någon jag gillar har jag försökt att våga bara vara nära, har försökt vänja mig, lugna mig. Men jag mår alltid illa. De gånger jag försökt att kyssa någon eller strula på fyllan har jag alltid snabbt fått dra mig tillbaka till toaletten där jag ofta spytt/ börjat gråta. Det går bara inte. Jag kan inte. Och det stör mig något enormt. Ibland tror jag och hoppas att det är något som ska lösa sig om man bara träffar rätt person, en person man verkligen vågar lite på. Men förlorar hoppet på det emr och mer. Har efter mycket om och men äntligen kommit fram till att jag snarare behöver professionell hjälp, men känner att när jag sökt hjälp tidigare har det alltid slutat med att jag blivit besviken. För hitills har jag inte hittat någon / något som faktiskt gör en skillnad. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela