Att falla fritt
I sommras hoppade jag fallskärmshopp för första gången i mitt liv. Ända sedan jag landade har jag velat hoppa på nytt. Det var bara en sådan otrolig känsla. Jag blev helt enkelt förälskad direkt. Jag var så nervös innan och jag kände liknande som jag gör under en ångestattack. Men där en ångestattack bara fortsätter fick jag här ett snabbt utlopp för känslorna som ersattes av extas när vi väl kastade oss ut från planet. Trots ångesten måste jag ändå tillägga att jag var väldigt lugn, nervös som tusan och med magen i uppror men ingen panik utan fokuserad och väldigt förväntansfull.
Min mamma såg hur mycket jag älskade det och tänkte därför kolla upp vad det fanns för kurser för att lära sig att hoppa på egen hand (hoppade självklart tandem), och upptäckte då ett problem: man får inte ta lektioner om man går på någon typ av antidepressiva.
Jag förstår den inställningen, men det suger för det är något jag verkligen vill göra. Så mycket att jag ska prata med min läkare om att avsluta behandlingen. Inte nu direkt, har ändå inte tid att gå kurs när skolan är igång plus det börjar bli lite fel säsong. Men nästa sommar. Jag vet inte om det är en bra ide, jag hoppas att det går. Jag vill bara så himla gärna få känna det där ruset igen när du faller från 3000 meters höjd och liksom svävar i luften. Och jag vill kunna klara av det själv.
