Retreat to fight another day
Jag gillar inte att vara beroende av folk, jag vill kunna stå på mina egna ben. Men ibland är det helt enkelt för svårt. Igår var återigen en svår dag, dem har varit många på sistone. Jag försökte göra annat, distrahera mig och få något skolarbete gjort. Men jag klarade det helt enkelt inte. Efter en panikångestattack kom jag fram till att jag inte stod ut med tanken på att spendera natten själv ikväll. Rädslan för att jag inte skulle kunna låta bli att göra något dumt och oviljan att behöva möta min roomie just då fick mig att höra av mig till en av mina närmsta vänner här. Cyklade hem till henne. Vi satt uppe och pratade om helt andra saker än anledningen till att jag var där. Och det var skönt för jag behövde tänka på annat. Med en kopp te i handen började jag slappna av. Inte helt, lite av den där ångesten hängde kvar hela kvällen och den ökade vid ett par tillfällen, men med henne bredvid kände jag mig säkrare på mig själv och det blev liksom enklare.
Jag sov över hos henne, hon hade seminarie på morgonen men jag var ledig så hon smög iväg och jag sov kvar. När jag vaknade gjorde jag sedan iordning frukost och hängde runt i lägenheten ett tag innan jag också cyklade till skolan för en föreläsning. Efter föreläsningen satt jag kvar i skolan och pluggade ett tag, eller iallafall försökte lyckades inte riktigt fokusera, innan jag åkte hem till henne igen och satt och drack kaffe. Där lyckades jag också äntligen få lite arbete gjort så jag iallafall är förbered för seminariet imorgon. Basfallet i övermorgon är en annan sak men jag har en dag till antar jag.
Cyklade hem och tänkte göra lite skolarbete, men hann knappt börja innan jag kände en sådan extrem ångest över att jag inte skulle fixa det, att jag inte fick med allt, att jag läste fel, att jag inte inte orkade. Så gav upp och kollade klart the last airbender.
På kvällen kom en annan kompis hem till mig och vi hängde runt i lägenheten och pratade. Min roomies kille var också där, det är en trång lägenhet när man är fyra personer och man vill få lite utrymme. Jag mådde väl ok när hon var här, men nu kan jag inte sova. Trots att jag tog sömntabletter för ett par timmar sedan. Borde kanske byta.
Sist jag var och pratade med någon (professionell) pratade vi mycket om att jag drog mig undan och inte umgicks med mina vänner längre. Att jag isolerade mig själv. Jag antar att hen kan vara nöjd nu, jag har fått upp kontakten med mina närmsta igen. Jag tar emot hjälp, om än något motvilligt. Det sitter liksom långt inne, båda dessa har flera gånger tidigare sagt att jag ska höra av mig om jag behöver sällskap och det här var nog första gången jag någonsin gjorde just det. Det får mig att känna mig som en börda, men fick mig ju samtidigt att må bättre. Att allt ska vara så krångligt.
Tyvärr lider mitt skolarbete dock fortfarande, och jag är inte okej med det. Jag gör inte det här för att det är kul, utan jag vill verkligen bli en läkare. Det är det enda yrket jag kunnat föreställa mig själv i på läge. Jag vill arbeta med folk, och ha ett arbete som är betydelsefullt. Nu säger jag inte att bara läkaryrket är det, men det är det som tilltalar mig bäst. Om jag ska klara utbildningen och faktiskt bli bra på det, måste jag ge det allt jag har, inte det här halvdanna jag gör nu. Men det känns som jag tappat fotfästet och inget finns för att fånga upp mig. En liten del av mig vill sluta, bara hoppa av programmet och ge mig av. Men det vore en urusel ide.
Skolan har alltid varit min räddning. Det handlar helt om vad man är för typ av person. Jag har alltid mått bättre när jag kan begrava mig själv i skolarbete och låtsas som att omvärlden inte existerar. När jag kan lägga ned mitt hjärta och själ i något, vare sig det är skola, träning eller ridning. Jag behöver fokusera på något. Och därför känns det extra svårt nu när jag inte tycks kunna fokusera alls. Men jag måste klara det. På något sätt.
Delvis är det (dålig anledning jag vet) faktum att jag inte står ut med hur det skulle se ut, vad fok skulle tycka om jag misslyckades. Om jag slutade komma till skolan, slutade göra alla uppgifter, då skulle folk fatta att något var fel. Om jag gav upp på skolan skulle jag behöva förklara det för släkt och vänner. Jag tror säkert att det skulle förstå så småningom, men jag tror inte det har förstått än (förutom några få) att jag mår tillräckligt dåligt för att det ens ska vara ett alternativ. Och jag vill inte att de ska göra det heller. Jag vill inte vara personen som ger upp. Jag ger inte upp. Och nej, alla som har slutat på skolan, jag anser inte mig vara bättre på något sätt, men jag tror inte att det är bäst för mig. För hur mycket det än stör mig att alla andra skulle se mig annorlunda stör det mig mer att det skulle få mig att se annorlunda på mig själv. Och i slutändan gör jag det här för mig. Jag vill göra det här, och det skulle gå stick i stäv med min självbild att behöva stanna upp. Kanske gör jag det senare i programmet, iallafall tar ett uppehåll, men just nu måste jag på något sätt samla mig själv och ta mig igenom den här terminen iallfall.
Idag ska jag dock inte göra något mer än sova. Jag har ett helt fall att avsluta till iövermorgon, och måste läsa igenom texten igen innan seminariet, men det är alldelse försent att göra något åt det nu. Det får vänta till imorgon.
Jag känner att det här inlägget blev ganska mycket ostrukturerat svammel. men jag följer bara kvällens tankegångar. De är inte alltid så tydliga.
