Nattur under stjärnorna
Idag var livet lite sådär extra svårt som det kan vara ibland. Jag har alltid tyckt det är svårt att särskilja på ångestattck och panikångestattack, det jag förstått ät väl att det är liknande symtom men panikångest är mer intensivt och kortvarigt. Hursomhelst hade jag ångest redan när jag vaknade. Den var direkt där den känslan av att något var fel, något som värkte och växte inifrån. I början bara en känsla av obehag i magtrakten som allteftersom växte i styrka. Kände mig lite darrig och ostadig hela dagen, med yrsel och värmevallningar som kom i vågor. Fick ett anfall på dan när det övergick till en panikångestattack (om jag förstått det rätt). Då gick obehaget över till smärta, hjärtat skenade iväg, andningen kom stötvis och det kändes inte som att jag fick in luft alls. Jag kände mig bortkopplad från min kropp på något sett, som om jag inte helt var närvarande. Under dagen var jag på kurs så jag satt kvar i stolen, så stilla jag bara kunde medan naglarna grävdes in i huden och försökte att inte hörbart dra efter andan. Samtidigt som jag bara upprepade det går över, der går över, det går över i huvudet. Fast det gjorde det inte. Eller iallafall inte helt. Den akuta känslan gick över, andningen kom tillbaka lite även om det fortfarande kändes som jag andades mot ett mtsånd, den känslan hade jag haft hela dagen. Men ångesten fanns kvar. Den där obehagliga, vemodiga, ängsliga känslan som tycktes utstrålas från mellangärdet var kvar. Och några timmar senare växte den i intensitet till en ny attack.
När kursen var slut åkte jag till stallet. Medan jag gjorde i ordning hästens mat kände jag hur ångesten växte igen. Den var så obehaglig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tappade kontrollen, eller var snarare rädd för att tappa kontrollen och snärtade till mig själv i sidan med ett av ridspöna, lämnade röda märken över huden. Det kulminerade i en tredje attack, dagen värsta. Gick in och ställde mig i boxen med armarna runt min hästs hals och begravde ansiktet i hans päls. Stackaren han har väl aldrig förstått sig på vad som händer, bara att jag är upprörd. Han frustar lite oroligt, vänder sig och buffar på mig med mulen. Och jag får nog. Går så snabbt jag kan efter borstar, sadel och träns och gör i ordning honom snabbt. Vi ska ut och rida idag, jag hade bara planerat att göra några andra saker först men kommer fram till att det inte kan vänta. Han kollar lite oförstående på mig när jag jäktar runt och buffar lite på mig igen som att jag ska lugna ned mig. Men han står still.
Snart är vi ute och jag slänger mig upp på ryggen. Det har hunnit bli kolsvart, jag hade tänkt rida i ridhuset idag men jag är inte på humör. Istället sätter jag på en pannlampa och en smal ljusstrimma visar oss vägen dit vi ska. Det får allt att se ut som en tunnel, runt omkring oss är det bäcksvart. Först trampar han lite oroligt så jag försöker tvinga mig själv att andas lugnare och ber honom sen att följa vägen. Han gör som jag säger och även om det märks att han avläser mtt humör och blir osäker av det, är han helt lugn när vi går där längs vägen. Vi viker av in i skogen och kommer efter en bit fram till en iordningjord ridled. Jag manar fram honom till trav och slutligen galopp eftersom jag vet att underlaget här är bra, även om jag har svårt att se något annat än det som är precis framför oss.
Jag rider inte, inte egentligen. Jag bara följer med i rörelserna och låter honom ta kommandot. Och han tar det lugnt. I vanliga fall brukar han rusa iväg, men han väljer idag ett lugnt, stadigt tempo. Och när jag sitter där, ihopkurad på ryggen, och hör den stadiga takten av hans steg, av hans andhämtning, känner fartvinden i ansiktet och nattens bitande kyla i kinderna kan jag känna hur ångetsen byts mot upprymdhet, rädslan byts mot glädje, andetagen kommer i starka rytminska tag och hjärtats frekvens återgår till det normala.
Vi kommer till en smalare del och får skritta ett tag och jag njuter av stillheten runt omkring oss. Tystnaden som bara avbryts av enstaka frustanden från hästen. Stjärnorna lyser klart och jag pekar ut flera stjärnbilder till min något oimponerade häst. När vägen breddas igen kortar jag upp tyglarna och vi kommer återigen fram i trav. Men denna gång rider jag. Jag ber honom trampa under sig, att arbeta med bakbenen. Jag omsluter honom med min skänklar och har kontakt med munnen. Och han rör sig som i en dans. Han kliver med stora, taktfasta steg, helt lyhörd till vad jag ber honom om. Vi kommer fram till ett upplyst område, där man kan se hela vägen. Där man kan galoppera. Den här gången väljer jag tempo och jag väljer ett högre. Jag ber honom länga ut hela vägen. Han svarar ivrigt, glad över att få springa. Hjärtat slår återigen snabbare, men denna gång av upprymdhet. Ögonen tåras av fartvinden. Alltför snart måste vi börja bromsa, vi hade båda kunnat springa mycket längre. Jag travar av honom en sväng (för icke hästintresserade kan det jämföras med nerjogg) så att han får slappna av och komma ned i varv ordentligt, sedan vänder vi och skrittar hem.
Jag skulle kunna säga att allt var frid och fröjd och livet lekte efter det, men så enkelt är det inte. När vi kom hem tillbaka till stallet var däremot allt bra. Ångesten var för tillfället bortblåst och jag njöt av stunden i fulla drag. Jag bortsar honom extra länge efter, för att kompensera den något slarviga förberedelsen innan och ser till att han är torr och varm (plus att han får lite extra godis). Därefter gör jag klart allt i stallet och åker hem. Här börjar ångesten krypa tillbaka. Eller iallafall den där känslan från magen. Men udden har tagits av och för ikväll är det inte alls ett lika stort problem.
