När allt går på räls, och rälsen leder över ett stup
Idag är konstig. Jag kännermig konstig, mer än vanligt. Det är som att jag sett kraschen som kommer men ändå inte orkar byta spår. Jag har tvåupkommande tentor, med en veckas mellanrum. Två gigantiska tentor somjagintevet hur jag någonsin ska klara av. Och istället för att få den där kicken av att veta att jag måste sätta fart,lutar jag mig tillbaka och tänker det är kört ändå. För det finns inte en endaste liten partikel i min kropp som är motiverad. Bara rätt uppgiven.
Jag har försökt att ta mig samman och fokusera, men det gårliksom inte in. Jag stirrar mig dum på sidorna men uppfattar inget.Blir bara mer och mer ångestfylld tills jag ger upp och gör något mindre stressande.
Jag hoppas verkligen det gamlauttrycket "ny dag, nya tag" gäller för imorgon.
